Den onde tjänaren som sade i sitt hjärta: ”Min herre kommer icke (102) så snart”, bekände sig vänta Kristus. Han var en ”tjänare”, till det yttre hängiven tjänsten för Gud, medan hans hjärta var överlåtet åt Satan. Han förnekar inte öppet sanningen såsom bespottaren gör, men uppenbarar i sitt liv hjärtats tanke: Herren fördröjer Sin ankomst. Detta antagande gör honom likgiltig för de eviga tingen. Han godtar världens levnadsregler och följer dess seder och bruk. Själviskhet, världslig stolthet och äregirighet är det förhärskande. Rädd att hans bröder skall stå högre än han själv, börjar han att förringa deras ansträngningar och ifrågasätta deras motiv. På så sätt slår han sina medtjänare. Allt eftersom han avlägsnar sig från Guds folk, förenar han sig med de ogudaktiga. Man finner att han äter och dricker med ”de druckna” och sluter sig allt mer till de världsliga och deras livsstil. På så sätt in vaggas han i en världslig trygghet och blir offer för tanklöshet, likgiltighet och lättja.