Det var ett tungt kors för mig att återge till de felande vad som hade visats mig angående dem. Det orsakade mig stort betryck att se andra vara bekymrade och sorgsna. Och när jag var tvungen att förklara budskapet, förmildrade jag det ofta och fick det att verka mer fördelaktigt för den det gällde och sedan gick jag för mig själv och grät i mitt hjärtas ångest. Jag såg på dem som bara hade sig själva att sörja för, och jag tänkte att om jag vore i deras ställe skulle jag aldrig klaga. Det var svårt att återge de enkla, men träffande vittnesbörd som Gud gav mig. Ängsligt vaktade jag över resultatet, och om personen ifråga opponerade sig mot tillrättavisningen och efteråt vände sig emot budskapet frågade jag mig själv: Frambar jag budskapet på det sätt jag skulle? Kunde det inte ha funnits något sätt att rädda dem? Och då fick jag en sådan själsnöd att jag ofta tyckte att döden skulle ha varit en välkommen budbärare och graven en ljuvlig viloplats.