Jag insåg inte faran och synden i ett sådant tänkesätt förrän jag i en syn blev förd i Jesu närhet. Han såg på mig med en ogillande blick och vände sedan bort Sitt ansikte från mig. Det är omöjligt att beskriva den fasa och ångest jag då kände. Jag föll ned på mitt ansikte inför Honom, men jag hade ingen kraft att yttra ett ord. O, hur jag önskade att kunna gömma mig och bli skyld för denna ogillande blick! Nu förstod jag delvis de förlorades känslor, när de ropar till bergen och klipporna: "Fallen över oss, och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede." (Upp. 6: 16.)