I nästan vartenda fall, där tillrättavisning är nödvändig, kommer det att vara någon, som fullständigt förbiser detta faktum, att Herrens ande har blivit bedrövad och att Hans verk har vanärats. Dessa vill uttrycka sin empati för dem som gjort sig förtjänta av tillrättavisning, eftersom personliga känslor har blivit sårade. Denna ohelgade sympati gör de medkännande delaktiga i skulden hos dem, som blivit tillrättavisade. I nio fall av tio kunde den som tillrättavisats ha blivit hjälpt, om han fått hjälp att inse sina fel och därigenom blivit förd till omvändelse. Beschäftiga, ohelgade, medkännande människor lägger emellertid en fullständigt oriktig innebörd i den tillrättavisandes motiv och i arten av den givna tillrättavisningen. Genom att sympatisera med den som blivit tillrättavisad får de honom att känna, att han i själva verket har blivit orätt behandlad och hans känslor reser sig emot den som endast har gjort sin plikt. De, som troget utför sina obehagliga plikter därför att de känner att det är deras ansvar inför Gud, kommer att få Hans välsignelse. [Vittnesbörd 3:359 (1875).]