Det är inte människor vi skall upphöja, utan Gud, den ende sanne och levande Guden. Det osjälviska livet, den ädelmodiga, självuppoffrande andan, förståelsen och kärleken hos dem, som innehar betrodda ställningar på våra institutioner, borde ha ett renande och förädlande inflytande, som för alltid talar gott. Då kommer deras ord i styrelsen inte att komma från självtillräcklighet och självupphöjelse, utan deras försynta dygder kommer att vara långt mer värda än guld. Om människan griper tag i den gudomliga naturen, arbetar på en tillväxtplan genom att lägga nåd till nåd för att utveckla en kristen karaktär, kommer Gud att arbeta på att mångdubbla planen. Han säger i Sitt ord: ”Må nåd och frid komma er till del genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus.” (2 Petr.1:2.)