När människor får ta del av gudomlig natur, kommer Kristi kärlek att vara en bestående princip i själen och jaget och dess egenheter kommer inte att kunna märkas. Men det är sorgligt att se dem, som borde vara hedervärda kärl, ge efter för den lägre naturen och vandra på stigar, som samvetet fördömer. Människor, som bekänner sig vara Kristi efterföljare faller ned till en låg nivå och beklagar sig alltid över sina brister, men övervinner aldrig och krossar aldrig Satan under sina fötter. Skuld och fördömelse börjar alltid från själen och dessa människors rop kunde lika gärna vara: (53) ”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” (Rom. 7:24.) Genom syndig njutning förstörs självrespekten och när den är borta, minskar respekten för andra och vi tror att andra är lika orättfärdiga som vi själva.