I berättelsen i Första Mosebok ser vi patriarken en het sommardag vid middagstiden där han sitter i tältöppningen för att vila i skuggan av ekarna i Mamres lund. Tre vandringsmän passerar förbi i närheten. De kommer inte med någon anhållan om gästfrihet. De söker inget bevis på ynnest. Men Abraham tillåter dem inte att fortsätta vandringen utan att han får stärka dem. Han är en äldre man, en man med värdighet och rikedom, högt aktad, van vid att befalla. Men så snart han fick syn på dessa främmande människor, ”skyndade han sig mot dem från tältöppningen och bugade sig till jorden”. Han vände sig till den ledande och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare.” (1 Mos. 18:2, 3.) Med sina egna händer hämtade han vatten så att de kunde tvätta bort dammet från sina fötter efter vandringen. Han valde själv ut maten åt dem. Medan de vilade i den svalkande skuggan, gjorde hans hustru Sara allting i ordning för att betjäna dem och Abraham visade sin aktning genom att stå hos dem medan de njöt av hans gästfrihet. Denna vänlighet visade han dem bara som vandringsmän, förbifarande främmande som kanske aldrig mer skulle komma att se honom. Men när de hade betjänats färdigt, visade det sig vilka hans gäster var. Han hade inte bara tagit sig an (342) himmelska änglar, uan deras härlige Anförare, sin Skapare, Återlösare och Kung. Och för Abraham blev himmelens rådslagningar uppenbarade och han blev kallad ”Guds vän”.