Överallt omkring oss går själar under i sina synder. Varje år dör tusentals och åter tusentals utan Gud och utan hopp om evigt liv. Guds plågor och domar utför sitt verk och själar går förlorade därför att sanningens ljus inte har lyst på deras stig. Men hur få är det ändå inte, som känner en börda för sina medmänniskors tillstånd. Världen går under i sitt elände. Detta berör emellertid knappt ens dem, som gör anspråk på att tro på den högsta och mest långtgående sanning, som människor någonsin har fått. Gud kräver att Hans folk skall vara Hans hjälpande hand, som når dem som håller på att gå förlorade. Hur många finns det trots detta inte som är nöjda med att inte göra någonting. Det råder brist på den kärlek som fick Kristus att lämna Sitt himmelska hem och ta mänsklig natur på Sig, så att det mänskliga kunde beröra det mänskliga och dra det mänskliga till det gudomliga. Det råder en slöhet och en förlamning över Guds folk, som hindrar dem från att förstå, vad som behövs i vår tid.