Gud kan inte upprätthålla förbindelsen med sådana människor som lever för att behaga sig själva och att ställa sig själva i första rummet. De som gör så kommer i det långa loppet att bli de sista av alla. Den synd som är (200) i det allra närmaste hopplös och obotlig, är stolthet över den egna uppfattningen, självgodhet. Den står hindrande för all tillväxt. När en människa har karaktärsfel och ändå inte inser detta, när hon är så genomträngd av självgodhet att hon inte kan se sina fel, hur skall hon då kunna bli renad? ”Det är icke de friska, som behöva läkare, utan de sjuka.” (Matt. 9:12.) Hur kan en människa förbättra sig själv när hon anser att hennes vägar är fullkomliga?