Genom att han i tro blickade hän till Förlossaren, kulminerade Johannes’ självförnekelse. Han försökte inte att dra andra till sig själv, utan att höja deras tankar mer och mer, tills de koncentrerades på Guds Lamm. Själv var han bara en röst, en ropande i ödemarken. Nu fann han sig gladeligen i tystnad och undanskymdhet, för att alla skulle vända blicken mot livets Ljus.