Våra predikanter borde i all synnerhet vakta sig för tröghet och högmod, hvilka synder alltför lätt kunna uppspringa ur det medvetandet, att vi hava sanningen och starka bevis, som våra motståndare icke kunna nedslå. Medan de sanningar vi förvalta äro mäktiga att nedslå mörkrets makter, är fara för handen, att vi försumma den personliga fromheten, hjärtats renhet och det fullkomliga överlåtandet åt Gud. Det är fara för handen, att vi känna oss rika och övermätta, medan vi sakna en kristens väsentligaste förutsättningar. Vi äro måhända elända och jämmerliga, fattiga, blinda och nakna. Vi känna icke nödvändigheten av att dagligen och stundligen leva i lydnad mot Kristus. Andligt högmod förtär religionens livsvillkor. Det vore väl, om vi för att bevara ödmjukheten besinnade, hur vi måste se ut i den helige Gudens ögon, hans, som känner alla själens hemligheter, och även hur vi skulle se ut för våra medmänniskor, om de kände oss så väl, som Gud känner oss. På denna grund, för att ödmjuka oss, uppmanas vi till att bekänna våra fel och nyttja detta tillfälle att undertrycka vår stolthet.