Lärarna i sabbatsskolan behöva vandra inför Gud med varsamhet och i bön. De måste i allt sitt arbete minnas, att de skola avlägga räkenskap. De ha fått ett tillfälle till att vinna själar för Kristus, och ju längre de unga få fortsätta i sin obotfärdighet, desto mer hårdnackat blir deras motstånd mot den helige Ande. Efterhand som åren gå, bli de sannolikt allt mindre mottagliga för det gudomliga, mindre känsliga för kristendomens inflytande. Satan arbetar varje dag för att binda dem i deras vanor och i deras obotfärdighet, och det är mycket osannolikt, att de bli kristna. Och vilken räkenskap skall väl en likgiltig lärare till slut komma att avlägga? Varför låter läraren sin moraliska rädsla och sin andliga blyghet binda sig och hindra sig från att göra de största ansträngningar för att omvända någon dyrbar själ bland barnen och de unga? Varför icke låta den helige Ande omgiva själen med sin helighets atmosfär och fördriva det moraliska mörkret, så att samtidigt det himmelska ljuset kan föras också till andra?