Vid den tid, da hans vrede skall utgjutas i straffdommar, skola dessa ödmjuka och trogna Kristi efterföljare vara utmärkta framför den övriga delen av världen genom deras själsångest, som skall uttrycka sig i suckar och gråt, bestraffning och förmaning. Medan andra söka gömma den rådande ogudaktigheten under skenhelighetens kappa och framdraga ursäkter för den allestädes rådande orättfärdigheten, "skola de, som hysa nitälskan för Guds ära och en kärlek för själars frälsning, icke förbliva tysta af frukatan för att förlora andras bifall. Deras rättfärdiga själar bedrövas dag efter dag av de, orättfärdiga oheliga gärningar och samtal. De äro icke i stånd att hämma orättfärdighetens ström, och följaktigen uppfyllas de med sorg och farhågor. De bedrövas inför Gud över att se Kristi religion föraktad uti deras hjem, som haft stort ljus. De bedrövas, emedan högmod, girighet, själviskhet och bedrägeri av nästan alla slag finnas i församlingen. Guds Ande, som manar oss till att bestraffa synd, trampas under fötterna medan satans tjänare behålla segern. Gud vanhedras, och sanningens inverkan göres om intet. De, som icke känna någon bedrövelse över sitt eget andliga avfall, ej heller sörjer över andras synder, skola ej tecknas med Guds signet. Herren befallar sina sändebud de beväpnade männen: ”Dragen fram i staden efter, honom och slån ned folket; visen ingen skonsamhet och haven ingen misskund. Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor skolen I dräpa och forgöra, men I mån icke komma vid någon, som har tecknet på sig; och I skolen begynna vid min helgedom. Och de begynte med de äldste, med de man, som stodo framför tempelhuset.”