Satan hade åberopat Adams synd som bevis för att Guds lag var orättfärdig och omöjlig att lyda. I vår mänskliga natur skulle Jesus försona vad Adam brutit. Men när Adam angreps av frestelsen var han opåverkad av syndens degeneration. Han stod i sin fullkomliga mandoms styrka, i besittning av full livskraft till kropp och själ. Han var omgiven av Edens skönhet och han umgicks dagligen med himmelska väsen. Så var inte förhållandet med Jesus, när han kom ut i öknen för att utkämpa sin strid med Satan. Under 4 000 år hade människosläktet avtagit i fysisk styrka, andlig kraft och moralisk styrka. Jesus tog på sig den fördärvade människonaturens svaghet. Endast på detta sätt kunde han rädda människan från fördärvets djupaste förfall.