Jesus mötte Satan med Bibelns ord. "Det är skrivet", sade han. I varje frestelse var Guds ord hans vapen, Satan krävde ett underverk av Kristus som tecken på hans gudomsnatur. Men det som är större än alla underverk är en fast tillit. "Så säger Herren", var ett bevis som inte kunde bestridas. När Jesus intog denna ståndpunkt kunde frestaren inte vinna någon framgång. Det var när Jesus var ytterligt svag som han utsattes för de häftigaste frestelserna. På så sätt tänkte Satan vinna seger. Genom detta tillvägagångssätt hade han vunnit seger över människorna. När styrkan svek, när viljekraften försvagades och tron sviktade i sin vila i Gud, då blev många övervunna som länge och tappert kämpat för det rätta. Moses var trött av Israels fyrtioåriga vandring i öknen, då hans tro för ett ögonblick sviktade och han släppte taget om den oändliga kraften. Han svek just på gränsen till det utlovade landet. Så var det också med Elia som oförskräckt trätt fram inför konung Ahab, som stått ansikte mot ansikte med hela Israel med fyrahundrafemtio Baalsprofeter i spetsen. Efter denna påfrestande dag på Karmel, då de falska profeterna mött sitt öde och folket betygat sin trohet mot Gud, flydde Elia för sitt liv på grund av den avgudadyrkande Isebels hotelse. På samma sätt har Satan dragit fördel av människornas svaghet. Och han skall alltjämt verka på samma sätt. Närhelst någon är omgiven av mörker, blir förvirrad av omständigheter eller hemsöks av fattigdom och olycka är Satan till hands för att fresta och plåga. Han angriper karaktärens svagaste punkter. Och han söker rubba vår tilltro till Gud som tillåter sådana förhållanden att existera. Vi frestas att misstro Gud och ifrågasätta hans kärlek.