Larmet har tystnat. Ljudet av penningväxling och köpslående har upphört. Tystnaden blir pinsam. En känsla av fruktan bemäktigar sig de församlade. Det är som om de vore ställda inför Guds domstol för att svara för sina handlingar. När de betraktar Jesus ser de det gudomliga lysa fram genom hans mänskliga yttre. Himmelens majestät står där som domaren skall stå på den yttersta dagen. Han är inte nu omgiven av den härlighet som då skall utmärka honom, men han har samma förmåga att genomskåda dem. Hans blickar sveper över folkskaran och träffar varje enskild människa. Hans gestalt tycks höja sig över dem med befallande värdighet, och himmelskt ljus upplyser hans ansikte. Han talar. Hans klara, melodiska stämma, som på Sinai berg förkunnade den lag prästerna och rådsherrarna överträder, genljuder genom tempelvalven: ”'Mitt hus skall kallas ett bönehus'. Men I gören det till en rövarkula." – Matt. 21:13.