Prästerna och rådsherrarna hade kallats att vara Guds representanter inför folket. De borde ha rättat till missförhållandena på tempelgården. De borde ha gett folket ett föredöme i redbarhet och medkänsla. I stället för att tänka på sin egen fördel skulle de ha tänkt på folkets bästa och hjälpt dem som inte kunde köpa de offer som fordrades. Men det gjorde de inte. Girigheten hade förhärdat dem.