De judar som Jesus hade drivit ut ur templet påstod att de var Abrahams ättlingar, men de flydde bort från Frälsarens närhet, därför att de inte kunde uthärda Guds härlighet som uppenbarades genom honom. Därigenom bevisade de att Guds nåd inte hade fått göra dem lämpliga till att ta del i den heliga tjänsten i templet. De var ivriga att upprätthålla ett sken av helighet samtidigt som de försummade sinnets och själens helgelse. Samtidigt som de höll strängt på lagens bokstav överträdde de ständigt dess anda. Deras stora behov var just den förändring som Kristus hade försökt förklara för Nikodemus, en ny moralisk födelse, en rening från synd och en förnyelse av kunskapen och helgelsen.