En samaritisk kvinna närmade sig. Utan att tyckas lägga märke till honom fyllde hon sin kruka med vatten. Då hon vände sig om för att gå bad Jesus henne om vatten. En sådan tjänst skulle ingen österlänning vägra. I Österlandet kallade man vattnet Guds gåva. Att erbjuda en törstig vandrare en dryck ansågs vara en så helig plikt att araberna i öknen skulle göra sig mycket möda för att kunna göra det. Hatet mellan judar och samariter avhöll kvinnan från att erbjuda Jesus en vänlighet, men Frälsaren sökte finna nyckeln till hennes hjärta. Med den finkänslighet som gudomlig kärlek ger erbjöd han henne inte någon tjänst utan bad i stället om en. Ett vänligt erbjudande skulle kanske ha blivit tillbakavisat, men förtroende väcker förtroende. Himmelens Konung kom till denna utstötta människa och bad om en tjänst. Han som skapat havet, han som behärskar det stora djupets vatten och som öppnar jordens källor och vattenflöden, vilade trött vid Jakobs brunn. Han var beroende av en främmande människas vänlighet till och med för att få en gåva i form av en dryck vatten.