I mer än tusen år hade judafolket väntat på Frälsarens ankomst. Till denna händelse hade de knutit sina ljusaste förhoppningar. I sång och profetia, i tempelritual och familjebön hade de slutit upp kring hans namn. Och ändå kände de inte igen honom då han kom. Han som var den som himmelen älskade blev för dem "såsom ett rotskott ur förtorkad jord". Han "hade ingen gestalt eller fägring" och de såg ingen skönhet hos honom som kom dem att dras till honom. "Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom." – Jes. 53:2; Joh. 1:11.