Efter hand som judarna avlägsnade sig från Gud, förlorade de i stor utsträckning kunskapen om innebörden i den rituella gudstjänsten. Denna tjänst hade förordnats av Kristus själv. I alla avseenden var den en symbol på honom. Den hade varit full av kraft och andlig skönhet. Men judarna utarmade sitt andliga liv i sina ceremonier och klängde sig fast vid stela och högtidliga former. De förlitade sig på själva offren och ceremonierna i stället för att söka hjälp och trygghet hos honom, som symboliserades genom gudstjänsten. Som en ersättning för det som de hade förlorat, mångfaldigade prästerna och rabbinerna sina krav. Ju strängare dessa blev, dess mindre uppenbarades Guds kärlek. De gjorde mångfalden av sina ceremonier till en värdemätare på sin helighet, medan deras hjärtan fylldes av högmod och hyckleri. Alla dessa detaljerade och betungande föreskrifter gjorde det omöjligt för någon att lyda lagen. De som ville tjäna Gud och som försökte följa rabbinernas föreskrifter, kämpade nedtyngda av en tung börda. Ett betungat samvetes anklagelser gav dem ingen ro. Så arbetade Satan för att göra folket missmodigt, för att försvaga deras föreställning om Guds väsen och för att skapa förakt för Israels tro. Han hoppades kunna finna stöd för de anklagelser som han kommit med, då han gjorde uppror i himmelen – att Guds krav var orättfärdiga och inte kunde uppfyllas. Inte ens Israel, förklarade han, höll lagen.