Judarna hade till den grad förvrängt lagen, att de hade gjort den till ett tyngande ok. Deras meningslösa krav hade gjort dem till åtlöje bland de andra nationerna. Det var framför allt sabbaten som hade insnärjts i en mängd orimliga restriktioner. För dem var inte "sabbaten en lust eller Herrens helgdag en äredag". (Jes. 58:13.) De skriftlärde och fariséerna hade gjort dess helighållande till en outhärdlig börda. En jude fick inte göra upp eld, eller ens en gång tända ett ljus på sabbaten. Som följd därav var folket beroende av främlingar som fick utföra det som deras rådsherrar förbjöd dem att själva göra. De tänkte inte på, att om dessa arbeten var syndiga, så var de som utnyttjade andra för att utföra dem, lika skyldiga, som om de själva hade utfört arbetet. De menade att frälsningen var begränsad till judarna och att alla andras tillstånd knappast kunde bli värre, eftersom det redan var hopplöst. Men Gud hade inte gett några befallningar som inte alla skulle kunna följa. Hans lagar godkänner inte några oresonliga eller själviska begränsningar.