Jesus kallades inför Stora Rådet för att ställas till ansvar för sabbatsbrott. Hade judarna vid denna tidpunkt varit ett självständigt folk, skulle en sådan beskyllning ha varit nog, för att de skulle kunna fullfölja sin avsikt att röja honom ur vägen. Deras underkastelse under romarna omöjliggjorde nu detta. Judarna hade inte bemyndigande att utdöma dödsstraff. De anklagelser som framfördes mot Jesus, skulle också ha bedömts otillräckliga inför en romersk domstol. Det var emellertid andra syften som de hoppades uppnå. Trots deras försök att omintetgöra hans verksamhet vann Jesus till och med i Jerusalem större inflytande över folket än de själva hade. Skaror av människor som inte intresserade sig för rabbinernas skrytsamma orerande, kände sig tilltalade av hans undervisning. De ord han talade kunde de förstå, de blev uppvärmda och tröstade. Han talade inte om Gud som en hämnande domare utan som en mild Fader. Han uppenbarade Guds avbild såsom den återspeglade sig i honom själv. Hans ord var som balsam för deras sargade sinnen. Både genom sina ord och genom den välgörenhet han utövade, bröt han ned de gamla traditionernas och de fariseiska påbudens makt och framhöll Guds kärlek i dess outtömliga fullhet.