Då får Frälsaren se något synnerligen beklagansvärt. Han ser en man som varit krympling i trettioåtta år. Hans sjukdom var till stor del resultatet av hans egen synd. Sjukdomen betraktades också av andra som en straffdom från Gud. Ensam och utan vänner, men med en känsla av att han var utestängd från Guds barmhärtighet, hade denne lidande man under många år levat i misär. Vid den tidpunkt man väntade att vattnet skulle komma i rörelse, kunde de som kände medlidande med honom i hans hjälplöshet, bära honom ned till pelargångarna. Men i det gynnsamma ögonblicket hade han ingen som kunde hjälpa honom ned i vattnet. Han hade sett vattnet komma i rörelse, men han hade aldrig lyckats komma längre än till kanten av dammen. Andra som var starkare än han, kastade sig i vattnet före honom. Han kunde inte med framgång hävda sig mot den egenkära, framträngande hopen. Hans ihärdiga strävan att nå fram till detta enda mål och hans ängslan och ständiga besvikelse tog hårt på de krafter han hade kvar.