Lärjungarna framförde budskapet och det räckte. Johannes påmindes om denna profetia om Kristus: "Herrens, Herrens Ande är över mig, ty Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka; han har sänt mig till att läka dem som hava ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna, till att predika ett nådens år från Herren." – Jes. 61:1, 2. Det som Jesus gjorde bekräftade inte bara att han var Messias, utan det visade också på vilket sätt hans rike skulle upprättas. Johannes fick se en uppenbarelse av samma sanning som klargjordes för Elia i öknen då "en stor och stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före Herren; men icke var Herren i stormen. Efter stormen kom en jordbävning, men icke var Herren i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld, men icke var Herren i elden". (1 Kon. 19:11, 12.) Och efter elden talade Gud till profeten i "en stilla susning". På samma sätt skulle Jesus utföra sin gärning. Inte med vapengny, inte heller genom att omstörta troner och riken, utan genom att tala till människorna genom ett liv i barmhärtighet och självuppoffring.