Det höga sjögräs som växte vid Jordan och som vajade för varje vinddrag var en utmärkt bild på rabbinerna, som hade stått som kritiker och domare över Johannes Döparens verksamhet. De lät sig svängas hit och dit av folkopinionens vindkast. De ville inte ödmjuka sig till att ta emot Johannes Döparens rannsakande budskap. Men av fruktan för folket vågade de ändå inte uppenbart motarbeta hans verksamhet. Men Guds sändebud hade inte något sådant vacklande sinne. De skaror som samlades omkring Jesus hade sett Johannes Döparens verksamhet. De hade hört hans orädda tillrättavisande av synd. Till de självrättfärdiga fariséerna, de prästerliga sadducéerna, konung Herodes och hans hov, till furstar och soldater, tulltjänstemän och bönder hade Johannes talat lika tydligt. Han var inte något vajande grässtrå som lät sig svängas hit och dit av människors beröm eller förkastelse. I sin trohet mot Gud och i sin iver för rättfärdighet var han densamme i fängelset, som han var då han förkunnade Guds budskap ute i öknen. I sin trohet mot principerna stod han fast som en klippa.