I barndomen, ungdomen och under mannaåren hade Johannes utmärkt sig genom sin styrka. Då hans röst hördes i öknen: "Bereden väg för Herren, gören stigarna jämna för honom" (Matt. 3:3), fruktade Satan för sitt rikes säkerhet. Syndens skadeverkningar uppenbarades på ett sådant sätt att människor bävade. Satans makt över många som hade behärskats av honom bröts. Han hade varit outtröttlig i sina ansträngningar att leda Johannes Döparen bort från ett liv i oförbehållsam hängivenhet åt Gud, men utan framgång. Och han hade inte heller lyckats besegra Jesus. I frestelsens öken hade Satan lidit nederlag, och hans raseri var enormt. Nu bestämde han sig för att orsaka Jesus sorg genom att slå ner Johannes. Honom som han inte hade kunnat förleda till synd, ville han nu orsaka lidande. Jesus grep inte in för att befria sin tjänare. Han visste att Johannes skulle hålla ut i prövningen. Med glädje skulle Frälsaren ha kommit till Johannes för att upplysa fängelsehålans mörker med sin närvaro. Men han fick inte överlämna sig i fiendens händer och äventyra sitt eget uppdrag. Med glädje skulle han ha befriat sin trofaste tjänare, men av hänsyn till tusenden som under kommande tider skulle få gå från fängelse till död, skulle Johannes få tömma martyrens bägare. När Jesu efterföljare måste försmäkta i ensamma fängelseceller eller omkomma genom svärd, på sträckbänken eller på bålet, tillsynes helt övergivna av Gud och människor, vilken tröst skulle det då inte bli för dem att tänka på att Johannes Döparen, som Jesus själv hade berömt för hans trohet, hade mött ett liknande olycksöde.