Syndens bedrägeri hade nått sin höjdpunkt. Alla medel för att fördärva människans sinne hade satts i verksamhet. När Guds Son såg ut över världen, såg han lidande och armod. Det väckte medkänsla hos honom, när han såg hur människorna hade blivit offer för Satans grymhet. Han såg med förbarmande på dem som blev fördärvade, mördade och som gick förlorade. De hade valt en härskare som kedjade dem vid sin vagn som fångar. Förvirrade och förförda gick de i en dyster procession mot evigt fördärv, mot en död i vilken det inte fanns något hopp om liv, mot en natt som inte efterföljdes av någon morgon. Sataniska makter hade tagit sin boning i människorna. Människors kroppar, som hade varit avsedda att vara Guds boning, hade blivit en bostad för demoner. Människornas sinnen, nerver, känslor och organ påverkades av övernaturliga makter till de skamligaste utsvävningar. Till och med demonernas prägel kom till uttryck i människors ansikten och återspeglade andan hos de ondskans demoner av vilka de var besatta. Sådan var den situation världens Återlösare betraktade. Detta var det tragiska skådespel som den gudomliga renheten ställdes inför.