Med spänt intresse hade de syndfria världarna följt utvecklingen, för att se om Gud skulle resa sig och utplåna jordens inbyggare. Och om Gud gjorde detta, var Satan beredd att genomföra sin plan och tillförsäkra sig de himmelska väsendenas trohet. Han hade förklarat att Guds styrelsesätt gjorde förlåtelse omöjlig. Om världen hade förgjorts, skulle Satan ha påstått att hans anklagelser hade visat sig vara riktiga. Han var beredd att lägga skulden på Gud och att utsträcka sitt uppror till andra världar. Men i stället för att ödelägga världen sände Gud sin Son för att frälsa den. Även om sedefördärv och trots rådde överallt i denna fientliga provins, hade en utväg beretts för dess återupprättande. Just i den kritiska stund, då det såg ut som om Satan var på väg att segra, kom Guds Son med budskapet om gudomlig nåd. I varje tidsålder och vid varje enskilt tillfälle hade Guds kärlek till det fallna människosläktet gjort sig gällande. Trots människornas avfällighet hade barmhärtigheten hela tiden varit klart urskiljbar. Och då tiden var inne, förhärligades Gudomen genom utgjutandet av en läkande nåd över världen, en ström som aldrig skulle kunna hindras eller fördröjas, förrän frälsningsplanen var fullbordad.