Efter hand som judarna hade övergett Gud, hade deras tro fördunklats. Hoppet hade nästan dött ut. Inget ljus kastades över framtiden. Profeternas ord hade inte blivit förstådda. För den stora massan av folket var döden ett fruktat mysterium. Bakom den fanns endast ovisshet och mörker. Det var inte bara mödrarnas jämmerrop i Betlehem, utan det samfällda ropet från mänskligheten, som genom århundraden nådde fram till profeten, den röst som hördes i Rama, "gråt och mycken jämmer; det var Rakel som begrät sina barn, och hon ville icke låta trösta sig, eftersom de icke mer voro till". (Matt. 2:18.) I dödens natt och skugga satt människor utan tröst. Med längtansfull blick såg de framåt mot Befriaren, då mörkret skulle fördrivas och framtidens hemlighet avslöjas.