Apostlarna var varandra mycket olika till sätt och vanor. Där var Levi Matteus, f.d. tulltjänsteman och där var också den hetlevrade ivraren Simon, som avgjort hatade det romerska väldet. Där fanns också den godhjärtade och impulsive Petrus, den försagde Judas Taddeus, den tvivlande, men ändå trohjärtade Tomas. Filippus, trossvag och benägen att tvivla, de frimodiga och äregiriga Sebedeussönerna och de andra. Dessa var här sammanförda med sina olika fel, alla med medfödda och förvärvade böjelser till det onda. I och genom Kristus skulle de dock få tillhöra Guds familj och lära sig att bli ett i tro, lära och ande. De skulle sättas på prov, de skulle komma med klagomål, ha olika och motstridiga uppfattningar, men så länge Jesus bodde i deras sinnen, skulle ingen splittring uppstå. Hans kärlek skulle komma dem att älska varandra. Mästarens undervisning skulle utjämna alla motsättningar, föra apostlarna samman i enhet till dess att de skulle ha samma sinne och samma omdöme. Kristus är den stora medelpunkten och de skulle komma närmare varandra i samma mån som de drogs närmare medelpunkten.