När Jesus ville undervisa sina medarbetare, drog han sig helst tillbaka från den larmande staden och ut till stillheten i naturen och på bergen, där förhållandena mera överensstämde med det som han ville lära dem om självförsakelse. Och i sin verksamhet tyckte han om att samla folket omkring sig under den blå himlen, på en gräsbevuxen bergssluttning eller på stranden nere vid sjön. Omgiven av vad hans egna händer hade skapat kunde han här leda sina åhörares tankar bort från det konstlade till det naturliga. Tillväxten och utvecklingen i naturen uppenbarade hans rikes principer. När människorna lyfte sina blickar till Guds berg och såg hans händers verk, kunde de tillägna sig värdefull undervisning om gudomlig sanning. Vad de såg i naturen skulle påminna dem om det som Jesus hade sagt. Så skulle det vara med alla som går ut i naturen med Jesus i sina tankar. De skulle känna sig omgivna av ett heligt inflytande. Saker som de ser i naturen, kommer att påminna dem om Jesu liknelser och hans undervisning. Genom samvaron med Gud ute i naturen upplyfts sinnet och finner vila.