Det var en syn som var ägnad att väcka sympati. Den döde var sin mors ende son och hon var änka. Den ensamma modern följde sitt enda jordiska hopp och sin ålderdoms stöd till hans grav. "När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne." Då hon fortsatte, förblindad av tårar utan att lägga märke till hans närvaro, gick han fram till henne och sade: "Gråt icke." Jesus stod just i begrepp att vända hennes sorg i glädje och ändå kunde han inte underlåta att ge uttryck åt sin medkänsla. "Och han gick fram och rörde vid båren." För honom innebar inte beröring med döden att han blev oren. Bärarna stannade och de klagande ropen upphörde. De två olika sällskapen, Jesu följeslagare och de sörjande, samlades omkring båren med växande hopp mitt i hopplösheten. Han som hade förjagat sjukdomar och fördrivit onda andar var där. Var även döden underkastad hans makt?