Hövitsmannens tjänare låg hopplöst sjuk, nära döden. Bland romarna var tjänarna slavar. De köptes och såldes på marknadsplatserna och de behandlades hänsynslöst och grymt. Men denne officer behandlade sin tjänare med ömhet och önskade uppriktigt att han skulle bli frisk igen. Han trodde att Jesus kunde hjälpa honom. Han hade inte sett Frälsaren, men de berättelser han hört om honom, hade gett honom tro. Trots den judiska religionens formalism var denne romare överbevisad om att den stod högre än hans egen. Han hade redan brutit sig igenom den barriär av nationalhat och rasfördomar som skilde erövraren från det erövrade folket. Han hade visat vördnad för tillbedjan av den sanne Guden och visat vänlighet mot dem som tillbad Gud. I Jesu lära, sådan han på ryktets väg hade lärt känna den, fann han vad han själv längtade efter. Alla hans andliga intressen fann sin motsvarighet i Frälsarens ord. Men han kände sig ovärdig att komma i Jesu närhet och han vädjade till de judiska äldste att frambära hans bön om tjänarens tillfrisknande. De kände till den store Läraren och visste, sade han, hur man skulle komma till honom för att vinna hans ynnest.