De judiske äldste som uppmanat hövitsmannen att söka Jesus, visade hur långt borta de var från evangelii anda. De insåg inte att erkännandet av deras stora behov var det enda som kunde skänka dem Guds förbarmande. I sin egenrättfärdighet hänvisade de hövitsmannen till Jesus på grund av det som han hade gjort för "vårt folk". Men hövitsmannen sade: "Jag är ovärdig." Han hade gripits av Jesu nåd. Han såg sin egen ovärdighet, men ändå var han inte rädd för att be om hjälp. Han litade inte på sin egen godhet, hans argument var hans stora behov. Hans tro närmade sig Jesus i dennes egenskap av Frälsare. Han trodde inte på honom bara som en undergörare utan en mänsklighetens vän och Befriare.