Tidigt på morgonen kom Frälsaren och hans sällskap till stranden. Den uppgående solens strålar smekte sjö och strand, som om den utdelade fridens välsignelse. Men de hade inte mer än stigit i land, förrän deras ögon möttes av en syn som var mer skrämmande än stormens raseri. Från ett gömställe bland gravarna rusade två besatta män fram emot dem, som om de ville slita dem i stycken. Omkring dem hängde länkar av järnkedjor som de hade slitit sönder, när de frigjorde sig ur sin fångenskap. De var sönderrivna och blödde, eftersom de hade skurit sig på vassa stenar. Ögonen glödde under deras långa, toviga hår. Varje spår av mänsklighet tycktes vara utplånat av demonerna. De liknade mer vilda djur än människor.