Enligt de skriftlärdes uppfattning var rastlös verksamhet kärnan i religionen. De behövde vissa yttre ceremonier för att kunna bevisa sin överlägsna fromhet. Men härigenom skilde de sig från Gud och ökade sin självsäkerhet. Samma risk föreligger alltjämt. När vår aktivitet ökar och människor får framgång i det ena eller andra arbetet för Gud, föreligger alltid en risk, att man alltmer kommer att förlita sig på mänskliga planer och metoder. Man är benägen att bedja mindre och öva mindre tro. Liksom apostlarna står vi i fara att förlora vår känsla av vårt beroende av Gud och göra vår ivriga verksamhet till en frälsningsväg. Vi måste alltid se på Jesus och förstå, att det är han som utför verket. Medan vi ivrigt arbetar för de förlorades räddning måste vi alltid ta tid till att bedja, meditera och studera Bibeln. Endast det som utförs under mycken bön och som helgats av Kristi förtjänst, skall till sist visa sig bli av bestående värde.