Från bergssluttningen såg han ned på den böljande människoskaran och greps av medkänsla. Fastän han blev störd och berövad sin vila, blev han inte otålig. Han såg en än mer angelägen uppgift som påkallade hans uppmärksamhet, när han iakttog folkskarorna som ständigt kom. Han "ömkade sig över dem eftersom de voro lika får som icke hade någon herde". Han lämnade sin tillflyktsort och fann en lämplig plats där han kunde hjälpa dem. De fick ingen hjälp av sina präster och ledare, men en livgivande ström av läkedom flödade från Jesus, när han undervisade dem om frälsningens väg.