Apostlarna hade denna dag sett allt det säregna som Jesus gjort. Himmelen tycktes ha kommit ned till jorden. Minnet av denna sällsamma och härliga dag borde ha fyllt dem med tro och hopp. Hade deras tankar varit fyllda av dessa händelser och de hade talat med varandra om dem skulle de inte ha dragits in i frestelse. Men nu upptog missräkningen deras tankar. Kristi ord: "Samlen tillhopa de överblivna styckena så att intet förfares" glömde de helt bort. Det hade varit stunder av rik välsignelse för apostlarna, men nu hade de glömt alltsammans. De befann sig mitt ute på de upprörda vågorna. Deras tankar var stormiga och oresonliga. Herren sände dem därför något annat som skulle göra dem olyckliga och sysselsätta deras tankar. Gud gör ofta så, när människor själva skaffar sig bekymmer och sorger. Apostlarna behövde inte skapa problem. Redan närmade sig faran med hast.