Då Jesus förbjöd folket att utropa honom till konung, visste han att han hade nått en vändpunkt i sitt liv. De folkskaror som ville upphöja honom på tronen idag, skulle i morgon vända sig bort ifrån honom. När deras själviska ärelystnad hade gått om intet, skulle deras kärlek vändas i hat och deras lovsång i förbannelser. Men även om han visste detta, gjorde han inte något för att avvända krisen. Redan från början hade han varit noga med att inte ge sina anhängare något hopp om jordisk belöning. Till den av dem som kom och ville bli hans medarbetare, hade han sagt: "Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats, där han kan vila sitt huvud." – Matt. 8:20. Om människor hade kunnat få världen tillsammans med Jesus, skulle stora skaror ha erbjudit honom sin tron. Men en sådan tjänst kunde han inte ta emot. Av dem som nu slöt sig till honom, var det många som hade känt sig tilltalade av hoppet om ett jordiskt rike. Detta självbedrägeri måste han förhindra. Den djupa andliga undervisningen i undret med bröden hade de inte förstått. Detta måste också klargöras. Och denna nya uppenbarelse skulle föra med sig ett än mer ingående prov.
Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 6:22-71.