Folket hade hänvisat Jesus till mannat som deras fäder åt i öknen, som om det var ett större underverk att ge folket denna mat än det som Jesus hade utfört. Han visade dem hur ringa den gåvan var, jämförd med de välsignelser han hade kommit för att ge. Mannat kunde bara uppehålla detta jordiska liv, det kunde inte hindra dödens ankomst, inte heller tillförsäkra dem någon odödlighet. "Himlabrödet" skulle däremot ge näring till evigt liv. Frälsaren sade: "Jag är livets bröd. Edra fäder åto manna i öknen, och de dogo. Men med det bröd som kommer ned från himmelen, är det så, att om någon äter därav, så skall han icke dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid." Till denna bild fogar Jesus nu en annan. Endast genom att dö kunde han ge människorna liv, och i de följande orden hänvisar han till sin död som medlet till frälsning. Han säger: "Och det bröd, som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva."