"Till vem skulle vi gå?" Israels lärare var slavar under formalism. Fariséer och sadducéer låg i ständig strid med varandra. Att gå bort från Jesus var att falla mellan ritual- och ceremoniryttare och äregiriga människor som strävar efter egen ära. Apostlarna hade funnit mer frid och glädje sedan de tog emot Jesus Kristus än under hela sitt tidigare liv. Hur skulle de kunna vända tillbaka till dem som hade hånat och förföljt Honom, som är syndares vän? De hade länge väntat på Messias. Nu hade han kommit. De kunde inte gå bort ifrån honom och vända sig till dem som ville röja honom i ur vägen och som hade förföljt dem på grund av att de trodde på honom. Till vem skulle vi gå? Inte bort ifrån Jesu lära, hans undervisning om kärlek och barmhärtighet till otrons mörker, till världens gudsfrånvändhet. När Frälsaren sveks av många som hade bevittnat hans sällsamma gärningar, gav Petrus uttryck för apostlarnas tro: Du är Guds Helige. Själva tanken att förlora detta själens ankare fyllde dem med förskräckelse och sorg. Att vara utan Frälsaren skulle bli som att driva omkring på ett mörkt och stormfyllt hav.