Då Jesus framhöll den prövande sanning som gjorde att många av hans efterföljare drog sig tillbaka, visste han vilken följden av hans ord skulle bli. Han hade emellertid en barmhärtighetens avsikt som han måste fullfölja. Han förutsåg att i frestelsens stund skulle var och en av hans älskade efterföljare bli allvarligt prövad. Hans ångest i Getsemane, hans förråande och korsfästelsen skulle bli ett ytterligt svårt eldprov. Om ingen föregående prövning hade kommit, skulle många, som uteslutande handlat av egoistiska skäl, alltjämt ha varit förenade med dem. När deras Herre blev dömd, när folkskaran, som hade hälsat honom som sin konung, visslade åt honom och skymfade honom, när den hånande folkhopen ropade: "Korsfäst honom", när deras världsliga ambitioner gick om intet, skulle dessa egoistiska människor genom att lämna Jesus ha orsakat apostlarna en bitter, förkrossande sorg. Detta skulle ytterligare ha ökat deras förtvivlan och besvikelse över att deras käraste förhoppningar hade grusats. I denna mörka stund skulle deras exempel, som då vände sig bort ifrån Jesus, ha kunnat dra andra med sig. Han lät emellertid denna kris inträffa, medan han genom sin personliga närvaro alltjämt kunde styrka sina verkliga anhängares tro.