Efter en stund säger Jesus till dem, att de inte skall gå längre. Han, smärtornas man, går några steg längre bort, faller ned på sitt ansikte och börjar bedja under starkt rop och tårar. Han ber om kraft att uthärda provet i mänsklighetens ställe. Han måste själv få ett förnyat grepp om Allmakten. Bara så kan han möta framtiden. Han framlägger sin längtan då det gäller hans efterföljare. Han ber att deras tro i mörkrets stund inte skall gå om intet. Daggen faller tätt på hans nedböjda gestalt, men han frågar inte efter det. Nattens skuggor sänker sig djupt över honom, men han ser det inte. Så går timmarna sakta. Till att börja med förenar sig apostlarnas böner med hans i uppriktig hängivenhet, men redan efter en stund överväldigas de av trötthet. Även om de försöker hålla intresset uppe för vad som försiggår faller de ändå i sömn. Jesus hade talat med dem om sina lidanden. Han hade tagit dem med sig för att de skall förena sig med honom i bön. Även i denna stund ber han för dem. Frälsaren har lagt märke till apostlarnas dysterhet och längtar efter att kunna lindra deras sorg med en försäkran om att deras tro inte har varit förgäves. Inte ens alla tolv apostlarna kunde ta emot den uppenbarelse han ville låta dem uppleva. Bara de tre som skall bevittna hans ångest i Getsemane, har blivit utvalda att följa med honom upp på berget. Vad han nu främst koncentrerar sig på i sin bön är en innerlig begäran att de skall få se den härlighet avslöjas, som han hade hos sin Fader förrän världen var till. Han ber att hans rike skall bli uppenbarat för mänskliga ögon och att hans apostlar skall få kraft att kunna se det. Han ber att de skall få bevittna en sådan uppenbarelse av hans gudom som skall trösta dem i ångestens tyngsta timma, med den fasta tillförsikten att han är Guds Son och att hans skymfliga död är en del av återlösningsplanen.