Så angelägna var de om detta, att de försökte övertala Jesus att resa till Jerusalem. "Begiv dig härifrån", sade de, "och gå till Judéen, så att också dina lärjungar få se de gärningar som du gör. Ty ingen som vill vara känd bland människor utför sitt verk i hemlighet. Då du nu gör sådana gärningar, så träd öppet fram för världen." Brödernas ord "då du gör sådana gärningar", var ett uttryck för tvivel och otro. De tillskrev honom feghet och svaghet. Eftersom han visste att han var Messias, varför då denna egendomliga tillbakadragenhet och brist på handlingskraft? Om han verkligen ägde sådan makt, varför då inte frimodigt gå till Jerusalem och kräva erkännande av sina rättigheter? Varför inte utföra de underbara gärningarna i Jerusalem som det berättades om i Galiléen? Göm dig inte undan i de isolerade landsändarna, sade de, där du utför dina mäktiga underverk till nytta för okunniga bönder och fiskare. Visa dig i huvudstaden, vinn prästernas och rådsherrarnas stöd och samla nationen för att upprätta det nya riket! Jesu bröder gav i sin argumentering uttryck för egoistiska bevekelsegrunder som man så ofta finner hos människor som gärna vill synas. Detta är den anda som regerar i världen. De blev förargade över att Jesus, i stället för att söka en världslig tron, hade förklarat om sig själv att han var Livets Bröd. De blev djupt besvikna, då så många av hans efterföljare lämnade honom. Själva vände de sig bort ifrån honom för att undvika det kors det skulle ha inneburit att medge det som hans arbete avslöjade: att han var sänd av Gud.