När Josefs söner gjorde förberedelse för att bevista lövhyddohögtiden, såg de att Jesus inte företog sig något som tydde på att han själv tänkte gå dit. Med bekymmer iakttog de honom. Sedan undret vid Betesda hade han inte besökt någon av de större högtiderna. För att undvika meningslösa tvister med ledarna i Jerusalem hade han förlagt sitt arbete till Galiléen. Hans skenbara likgiltighet för de stora religiösa sammankomsterna och den fientlighet som fariséerna och de skriftlärde visade, var en orsak till förvirring och undran bland människorna omkring honom och även för hans apostlar och släktingar. I sin undervisning hade han betonat de välsignelser lydnaden för Guds lag medför. Ändå tycktes han vara likgiltig för den gudstjänst som Gud förordnat. Han umgicks med tulltjänstemän och andra illa sedda personer, han ringaktade de äldstes stadgar och han visade sig fri att åsidosätta de traditionella reglerna för sabbatsfirandet. Allt detta tycktes sätta honom i harnesk mot de religiösa ledarna och förorsakade mycken undran. Hans bröder menade att det var ett misstag att visa kallsinnighet mot nationens stora och lärda män. De hade för sig att dessa män måste ha rätt och att Jesus råkat på avvägar, då han ställde sig i opposition mot dem. Men de hade sett hans klanderfria liv. Fastän de inte räknade sig till hans efterföljare hade de tagit djupt intryck av hans arbete. Hans popularitet i Galiléen hade tillfredsställt deras ärelystnad. De hoppades alltjämt att han skulle ge ett bevis på sin makt, som skulle förmå fariséerna att inse att han var den han utgav sig för att vara. Tänk om han nu ändå var Messias, Israels furste! De omhuldade denna tanke med stolt tillfredsställelse.