Härligheten hade vikit från helgedomen, men i barnet från Betlehem låg den härlighet dold, inför vilken änglar böjer sig. Detta omedvetna barn var den utlovade "kvinnans säd", mot vilken det första altaret vid Edens portar pekade. Detta var Silo, den som ger frid. Det var han som för Moses förklarat sig vara JAG ÄR. Det var han som i molnstoden och eldstoden hade varit Israels ledare. Det var han som profeterna länge hade förutsagt. Han var alla folks längtan, Davids rotskott och ätt, den klara morgonstjärnan. Detta hjälplösa lilla barns namn, inskrivet i Israels rullor och därigenom förklarat som vår broder, var den fallna mänsklighetens hopp. Barnet, för vilket lösepengarna betalades, var den som skulle betala lösesumman för hela världens synder. Han var den sanne, store "översteprästen över Guds hus", huvudmannen för "ett oförgängligt prästadöme", förebedjaren "på Majestätets högra sida i höjden". (Hebr. 10:21; 7:24; 1:3.)