"Min lära är icke min", sade Jesus, "utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå, om denna lära är av Gud, eller om jag talar av mig själv." – Joh. 7:16, 17. Jesus bemötte inte dessa kritikers fråga genom att besvara kritiken, utan genom att avslöja vitala sanningar om människans frälsning. Uppfattandet och uppskattandet av frälsningens budskap, sade han, berodde mindre på intellektet än på den andliga inställningen. Frälsningen måste tas emot på ett andligt sätt, så att den kräver viljans underkastande. Om frälsningens budskap endast tas emot på ett förnuftsmässigt sätt, skulle stoltheten inte lägga några hinder i vägen för att det tas emot. Det är emellertid genom nådens verk i sinnet som vi skall ta emot frälsningen. Den utsträckning i vilken vi kan ta emot den beror på, i vilken utsträckning vi överger varje synd som Guds Ande uppenbarar. En människas förmåner att få kunskap om frälsningen kommer, hur goda dessa än kan vara, att visa sig vara till liten nytta, om hon inte öppnar sitt sinne för att ta emot frälsningens budskap. Detta skall då också följas av att hon samvetsgrant överger varje vana eller beteende som står i strid med dess principer. För dem som så överlämnar sig åt Gud och som hyser en ärlig önskan om att få lära känna hans vilja och att också göra den, kommer evangelii budskap att uppenbara sig som en Guds kraft till deras frälsning. De kommer då också att kunna skilja mellan en person som talar för Gud och en som bara talar för sig själv. Fariséerna hade inte underordnat sin vilja under Guds vilja. De sökte inte efter att vinna kunskap om frälsningen utan efter att finna ursäkter för att undvika den. Jesus visade att detta var orsaken till att de inte förstod hans undervisning.