Kvinnan hade stått framför Jesus darrande av fruktan. Hans ord: "Den som är utan synd, han kaste första stenen på henne", hade nått henne som en dödsdom. Hon vågade inte lyfta sin blick mot Frälsarens ansikte utan väntade under tystnad på sin dom. Med häpnad såg hon sina åklagare avlägsna sig utan ett ord och under tydlig förvirring. Så hörde hon plötsligt dessa hoppfulla ord: "Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter." Hon blev djupt rörd och kastade sig för Jesu fötter och gav snyftande uttryck åt sin tacksamma kärlek och bekände under bittra tårar sina synder.