Jesus berättade åter den vackra liknelsen om det förlorade fåret. Och han utvecklade tanken vidare i liknelsen om den förlorade penningen och om den förlorade sonen. Dessa liknelsers djupa innebörd kunde hans medarbetare nu inte fatta helt. Men då den helige Ande blivit utgjuten och då de såg de kringboende folken lyssna till kallelsen och såg judarnas avundsjuka vrede, förstod de undervisningen i liknelsen om den förlorade sonen bättre. De kunde då dela Jesu glädje som han ger uttryck åt i dessa ord: "Men nu måste vi fröjda oss och vara glada." "Ty denne min son var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen." – Luk. 15:32, 24. Och när de gick ut i sin Mästares namn för att möta förakt, fattigdom och förföljelse, styrktes de ofta av att upprepa Frälsarens ord under denna sista resa: "Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket. Säljen, vad I ägen, och given allmosor; skaffen eder penningpungar som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv når och där mal icke fördärvar. Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara." – Luk. 12:32-34.